Anna Dubbelve grubblar

Har suttit klistrad framför tv'n några timmar, först tittade jag på sista avsnittet av Jacksons, An american dream, sen har vi sett minnesstunden för Michael Jackson som visades på tv4. Många tårar har rullat nerför kinderna, det va nog först nu som jag verkligen tog in att han gått bort. När jag var liten var han min största idol och efter det har jag nog aldrig riktigt fastnat för nån så där speciell, utan lyssnar på allt möjligt blandat! Han var så mycket mer än en stor artist, han var verkligen en medmänniska som gjorde sitt yttersta för att hjälpa alla han kunde.

Under minnesstunden när fina och stora ord haglade över honom brast det och det har inte slutat rinna tårar förrns nyheterna började. Jag blir mest arg och lessen över att det alltid är likadant, när människor väl dör kommer uppskattningen som i Michael Jackosns fall hade behövts så oerhört mycket mer när han levde! Minuterna efter jag snyftat fram precis det så säger en av de svenska kommentatorerna samma sak ...

Ingen kan väl nånsin föreställa sig hur han haft det, från att vara barnstjärna och växt upp med en pappa som mer eller rmindre styrde hela familjen med järnhand, till att bli vår tids största ikon inom musiken! Men till vilket pris? Som hans bror sa under sitt tal idag, "hur mycket lidande kan en man utstå?" Jag och många med mig känner väl nån slags tröst för hans alldeles för tidiga och plötsliga död, att han äntligen får vara ifred!