Anna Dubbelve grubblar

Söndag kväll och jag sitter vid datorn .. har suttit här eller hängandes över en bok med tappra försök att förstå det jag läser och knåpa ihop en text med högst 500 ord där jag kunnat använda mig av säkert det dubbla. Det är egentligen inte det jag vill berätta, i fredags begravde vi Ulla och det är därför jag fått kämpa extra med att läsa och skriva då tankarna ständigt tar mig någon annanstans ...

Begravningen var jättefin med en präst som verkligen känns äkta och mänsklig, vi hade samma till Caspers dop och Ulla tyckte så bra om honom vilket gjorde det hela ännu finare. När vi skulle gå fram och lägga blommor på kistan kom Casper springandes från mormor och fick följa med fram, han fick lägga sina teckningar som han ritat och pussade och vinkade till farmor uppe i himlen, sötaste Casper! Det är så tragiskt alltihopa och jag varken kan eller vill förstå att det är så här vi ska prata med farmor i fortsättningen, genom att vinka å pussa mot himlen och bara tänka och hoppas att hon finns intill oss ... Casper kommer inte komma ihåg henne, inte lära känna henne heller, bara genom vad vi berättar. Men det ger honom inte några egna stunder och minnen med henne att för alltid komma ihåg, det är orättvist och dumt tycker jag!

Hörde den här låten på tv dagarna innan Ulla begravdes och tycker att den är så fin

Sofia Karlsson - Andra sidan

 

På bandet till blommbuketten från oss skrev vi:

Älskade mamma,

du har format mig och mitt hjärta

där du alltid kommer att finnas!

Vi saknar dig så mycket. Vi älskar dig för evigt!

 

 

Muuuuums!!! Det här är lyx :) har aldrig ätit en så go morotskaka me så mycket gott smajs!!! Mumsfillibabba

Det är ett tag sen jag satt ner vid datorn och skrev ett riktigt inlägg här på bloggen. Om allt varit som det ska så hade jag förmodligen inte gjort det idag heller. Men nu är inte allt som det ska, i onsdags gick Kennys mamma hastigt bort. Utan några tecken eller varningssignaler försvann hon från oss, och det är oerhört svårt att förstå! Det är tungt och hjärtat värker, då och då förstår vi till en del att hon aldrig mer kommer att komma in genom dörren eller vara hemma hos farmor och farfar där hon hör hemma. Då rullar tårarna sakta ner för kinden och tankarna tar mig direkt till platsen där jag tror att hon är, himlen. Det är otroligt så bräckligt livet är, från en sekund till en annan kan allt vara över och kvar står vi med tårar och en oerhörd smärta! Hur kan vi någonsin förstå?