vuxen eller bara i den åldern??
Funderade på en grej i duschen igår...när exakt blir man vuxen??
När jag va liten så tyckte jag att vuxna var på ett speciellt sätt, det va liksom nåt alldeles extra me dom, kan inte riktigt sätta fingret på de, men helt klart fanns det nåt som gjorde dom till just vuxna.
Nu är jag själv "vuxen", rent åldersmässigt alltså, men jag känner mig inte spciellt vuxen alla dar, när ja tänker efter, kanske inte så ofta alls. Trodde ju att det skulle vara en klar övergång mellan barn-ungdom-vuxen...men klarast va de kanske mellan barn-ungdom.
Vad gör en vuxen vuxen? Hus, barn, bil, hund, jobb?? Hmm...undra hur länge jag får vänta tills jag känner att jag är så som jag tyckte att vuxna var...hur det nu är *haha*
Men något som gör att jag känner så här är nog att ansvarskänslan hos människor verkar försvinna...hos vissa finns den inte alls. Å respekt för varandra verkar inte så viktigt heller, hela samhället är så ego egentligen. Det har ju gjorts studier på att vi 80-talister är livsnjutare å inte tar skit från nån eller nåt. Visst, klart man ska leva ett bra liv men det måste ju finnas gränser. Ingen vill ha de tråkigaste jobben, alla vill bara resa resa resa, folk pluggar till höger å vänster utan att veta va man vill bli bara för att fördriva tiden. Men det gör också så att kraven för att komma in blir allt högre å högre, då kanske det inte finns plats för den som verkligen ville bli just det, men hade för låga betyg.
Om min genration är så här, hur kommer nästa å nästa å nästa att bli??
Jag tycker inte att det är speciellt trevligt att barn får lära sig att bete sig hur som helst mot vem som helst. Små barn och ungdomar skriker helt obehindrat "jävla kärring" "idiotjävel" "dra åt helvete" osv osv till människor dom inte ens känner ute på stan. Hur är det möjligt å vart är vi egentligen på väg? Men det måste ju vara en effekt av att vuxna trots allt inte är så vuxna..
Oj...mina tankar bara flög iväg, men jag är nog inte den enda som tänker på de här...eller??
När jag va liten så tyckte jag att vuxna var på ett speciellt sätt, det va liksom nåt alldeles extra me dom, kan inte riktigt sätta fingret på de, men helt klart fanns det nåt som gjorde dom till just vuxna.
Nu är jag själv "vuxen", rent åldersmässigt alltså, men jag känner mig inte spciellt vuxen alla dar, när ja tänker efter, kanske inte så ofta alls. Trodde ju att det skulle vara en klar övergång mellan barn-ungdom-vuxen...men klarast va de kanske mellan barn-ungdom.
Vad gör en vuxen vuxen? Hus, barn, bil, hund, jobb?? Hmm...undra hur länge jag får vänta tills jag känner att jag är så som jag tyckte att vuxna var...hur det nu är *haha*
Men något som gör att jag känner så här är nog att ansvarskänslan hos människor verkar försvinna...hos vissa finns den inte alls. Å respekt för varandra verkar inte så viktigt heller, hela samhället är så ego egentligen. Det har ju gjorts studier på att vi 80-talister är livsnjutare å inte tar skit från nån eller nåt. Visst, klart man ska leva ett bra liv men det måste ju finnas gränser. Ingen vill ha de tråkigaste jobben, alla vill bara resa resa resa, folk pluggar till höger å vänster utan att veta va man vill bli bara för att fördriva tiden. Men det gör också så att kraven för att komma in blir allt högre å högre, då kanske det inte finns plats för den som verkligen ville bli just det, men hade för låga betyg.
Om min genration är så här, hur kommer nästa å nästa å nästa att bli??
Jag tycker inte att det är speciellt trevligt att barn får lära sig att bete sig hur som helst mot vem som helst. Små barn och ungdomar skriker helt obehindrat "jävla kärring" "idiotjävel" "dra åt helvete" osv osv till människor dom inte ens känner ute på stan. Hur är det möjligt å vart är vi egentligen på väg? Men det måste ju vara en effekt av att vuxna trots allt inte är så vuxna..
Oj...mina tankar bara flög iväg, men jag är nog inte den enda som tänker på de här...eller??
Kommentarer
Trackback
